Vi är inne i Vatikanen.
Ändå har vi svårt att acceptera oss själva ibland. Vårt själväckel är flottigt och brutalt.
I andra stycken är den extremt tröttsam.
Vintern är sig inte lik. Minns du när du var barn? Och satte tungan mot lyktstolpen? Minns du hur chokladen skrynklade sig i termosen?
Är man alltid en vinnare om man håller sig utanför ett krig? Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Sverige har alltid varit bra på att blunda, ljuga, förställa. Vi var aldrig så bra som vi trodde under Erlander, Palme och Carlsson. Men vi är inte så vidrigt hemska, rasistiska och inskränkta nu heller. Vi är ett land bland länder. Vi är en blindtarm i världens kropp. Skulle vi sjunka, försvinna, opereras bort, skulle världen ruska lite på sig och snurra vidare. En bli
När jag knuffar min son och min dotter i barnvagnen över kullerstenarna på Piazza Navona kan jag ibland förväxla tidsordningen. Är det jag eller Milo där i vagnen? Är det jag eller min pappa som står bakom och skjuter på?
Sverige lider av narkolepsi. Vi somnar hela tiden. Vi älskar att drömma. Därför ser vi inte vilket magiskt vackert land vi lever i. Därför ser vi inte heller vilket korrupt, tragiskt och inskränkt litet land vi också är. Vi älskar att bygga vår egen förträfflighet med hjälp av skrattretande exempel som Italien eller Grekland. Korrupta sydlänningar med sviktande moral.
Vi lever åtskilda i Sverige. Det är långa avstånd.
Man kan dra upp tån ur den där skitfloden. Men det är också en fråga om tolkningsföreträde.
Vi bär varandra genom den här natten. När jag misströstar som mest, när tårarna är nära, ser jag plötsligt hur grannen i huset mitt i mot tänder lampan i sitt kök och brygger sitt kaffe. Fantastiskt. Den här dagen kom trots allt. Jag är glad för det.